Tre vintrar har jag bott i min lägenhet nu. Varje vinter har jag sett en gammal man komma till en och samma grav, varje gång det har snöat. Varje dag i tre månader, om så varit fallet. Han är där. Utan undantag.

 

Idag tog jag äntligen tag i att gå till graven och se vem det var han saknade så. 

 

Gun.

 

Gun gick bort 2010, samma år som jag flyttade in. Varje snöig dag sedan dess har en man kommit till hennes grav för att skotta den snöfri. 

 

Eftersom jag hoppas att vintern är över för i år hoppas jag att jag inte ser mannen skotta snö mer den här vintern. Men jag hoppas jag ser honom där många gånger till. Kanske att jag ska bekanta mig med honom. Det känns som att jag vet så pass mycket om vad han känner att det inte vore mer än rätt att ge mig själv till känna. 

 

Men inte än.