Först, innan jag bryter loss mina arga ord här ska jag för dem som inte vet det berätta att jag inte brukar bli sur. Särkilt inte på vanligt folk jag småpratar med. Dessutom ska det ännu mer till för att jag som nu ska vara riktigt upprörd när det gått tre timmar.

På jobbet i Röda Huset idag stod Jens och jag och småpratade på verandan till huset och tittade på regnet utanför. Det kommer en kvinna ~55 gående uppför trappan och jag ser att hon håller en cigarett mellan fingrarna, med aska på som ett tydligt tecken på att hon rökt den.

Jag: Ursäkta, men jag ber dig att inte gå in och röka inne i butiken.
Kvinnan (fruktansvärt irriterad): Men den är ju släckt!
Jag: Oj, ursäkta, det såg jag inte. Eftersom du hade den i handen och det var aska ute på kanten så trodde jag den var tänd.
Kvinnan (om möjligt mer otrevlig och arrogant): Men det var den ju inte!!!! Ska jag lägga ner den eller?!
Jag: Ja tack, gör det är du snäll.

Kvinnan tar upp ett cigarettpaket ur sin väska och lägger ner den halvrökta ciggen, alltihop samtidigt som hon stirrar på mig med en blick som inte var alltför vänlig. Därefter går hon in i butiken. Jag och Jens bara tittar på varandra, lite småchockade. Efter ett ögonblick kommer hon ut igen.

Kvinnan: Det var värst vad man kände sig välkommen här då!
Jag: Fast jag bad ju dig om ursäkt.
Kvinnan: Men du kunde ju lärt dig att uppföra dig vettigt från första början!!
Jag: Tack detsamma! (Kanske lite onödigt, men jag hade svårt att hålla mig lugn...)

Sedan går hon över till huset där vi säljer glaskonst, och eftersom Jens skötte den butiken idag så gick han efter henne dit för att det ska vara någon i butiken om det är kunder där. När han kommer in i butiken efter henne så säger hon:
- Ja, och nu blev du tvungen att följa efter mig för att se så att jag inte stjäl något!

Som tur var blev vi av med henne sen. Men alltså, vad är det med människor? Jag var så arg så jag skakade i säkert en halvtimme efter det att hon gått. Gaaaaaaaaaaaaaaah!