Jo, detta hände: 
Linköpings stadsfest, 23-25 augusti. Jag och mina klasskompisar Tove, Theréz och Sofie bestämde oss för att testa pulsen på evenemanget som marknadsfördes med banderoller efter flygplan hela veckan. Vid 17 i lördags gick så Robin Stjernberg upp på scen. Jag gillar You. Robin är väldigt glad, sjunger bra och hade Alexander Holmgren (♥) i bandet. Men eftersom klockan som sagt var 17 och vi fyra tjejer var de enda mellan 14 och 34 i publiken kändes det kanske lite... blahaaaaj. Inga avtryck.

 

Så hände något.

 

Klockan var 18.15, och en massanstormning av ungdomar i 18-23-årsåldern började. Vi avancerade framåt i leden, och plötsligt stod vi tredje längst fram. För det var dags för Darin! (!!!!!!!!!!!!) 

 

Jag har en signerad singel med Darin. Step Up. Den fick jag av min farbrors fru julen 2006 med orden "Jag vet inte om du lyssnar på Darin, men han var ju i Hässleholm..." "Jag kan ju alltid börja!" svarade jag.

 

Jaaada, jag började. Och slutade. Gick ganska fort. Men en gillar ju fortfarande Darin. På stadsfesten blev det succé. Sufflé. Tarté.

 

Efter en aphärlig (en apa som liknar dig dig di- di- dig) konsert traskade vi ut på NH till tonerna av 90-talets monsterhits och de mest innovativa danssteg Linköping skådat sen Maskeraden '11 blev till. 

 

Hösten börjar.