Jag är glad.

Var på orienteringsträning ikväll, för första gången på jag-vet-inte-hur-länge. Jag sprang ihop med Ola, 3-barnspappa i 40årsåldern och hade lite tumkompasskurs med honom. (Ja, precis lika nördigt som det låter.) Vi sprang rätt mycket, och jag fick inte ont alls. Inte i fötterna, inte i höften och inte ens i knät som varit lite stelt sen i söndags. Hur bra?!

Därför är jag glad.

Dessutom är det svårt att vara ledsen när ens bästis ringer och ber en komma och äta frukost med honom imorgon. Så det ger jag efter för, utan tvekan!



I somras åkte Philip till andra sidan jorden i en månad. Det tyckte jag var lite onödigt och skickade med honom ett kort.